Ett bidrag till förnyelse och förvandling av vänstern
10 December 2023
I veckor har vi med förfäran sett antalet civila dödsoffer i Gaza stiga för varje dag. Vi är bestörta och rasande över IDF:s kollektiva bestraffning av Gazaborna, ökningen av våld från bosättare på Västbanken och statlig repression och högerextrema attacker mot palestinska israeler. I bland annat USA, Europa och Indien har palestinsk aktivism demoniserats av många ledande politiker och stora delar av media, och har i några fall kriminaliserats av staten. Mycket av den västerländska rapporteringen om Israel/Palestina genomsyras av en civilisatorisk rasism där israeler framställs som ett modernt, västerländskt, civiliserat folk vars lidande på något vis är mer verkligt och viktigt än palestiniernas. Rasistisk avhumanisering av muslimer och araber bidrar till det lidande som palestinierna utstår.
I det sammanhanget är det naturligt att vilja fokusera enbart på det omedelbara. Det kan tyckas vara fel tidpunkt att diskutera problemen med vänsterns Israel/Palestina-aktivism, och med vänstern mer generellt. Men vi tror att självreflektion är ännu viktigare i kristider. Det är nu – inte i efterhand – som vi måste reflektera över huruvida de dominerande perspektiven i våra rörelser, i stora drag, är de rätta för att åstadkomma faktisk förändring.
Mycket av det som vänstern säger och tror om imperialism och anti-imperialism, nationalism och internationalism, rasism, islamism, och många andra ämnen, är i våra ögon djupt bristfälligt, och ibland reaktionärt. Allt för många inom vänstern har försvarat eller till och med firat massakern som utfördes av Hamas och Islamiska Jihad i södra Israel den 7 oktober. Detta anser vi vara ett uttryck för dessa bristfälliga och reaktionära tendenser.
Vi är erfarna vänsteraktivister och organisatörer. I denna text vill vi lyfta de rådande stämningarna inom vänstern och låta de som känner som oss veta att de inte är ensamma. Det är också en inbjudan till andra vänsteraktivister att ansluta sig till oss och ta ställning mot antisemitism, stympad antirasism, lägertänkande, nationalism, undfallenhet mot islamism och andra höger-vänsterallianser. Vi skriver i förhoppning om att en bättre internationalistisk vänster är möjlig.
Syftet med vår kritik är inte att tona ner vänsterns stöd för palestiniers rättigheter och frihet, utan att förankra det stödet i ett genomgående demokratiskt, internationalistiskt gräsrotsprojekt som är genuint universalistiskt. Vi vill ha en slagkraftig vänster som inte bara kämpar för palestinska rättigheter, utan för demokrati, jämlikhet och frihet för alla.
Även om de första bilderna från Gaza-gränsen den 7 oktober föreställde civila som bröt igenom stängslet, stod det på förmiddagen klart att Hamas och dess allierade brutalt hade mördat ett stort antal obeväpnade civila, och kidnappat ett flertal. Bland offren fanns gamla och unga, förintelseöverlevare, migrantarbetare och beduiner. Det finns tydliga bevis på tortyr och extremt sexuellt våld. Omfattningen av attackerna, och brutaliteten, skickade vågor av rädsla och trauma genom det israeliska samhället, men också genom den globala judiska diasporan, i en tid då de flesta judar – sionister såväl som icke-sionister – har ett flertal kopplingar till Israel. 7 oktober-massakern och raketattackerna på israeliska civila är grymma våldsdåd som orsakar djup smärta för judar i Israel och i diasporan.
Ursäktandet av Hamas våld mot civila som vi nu ser hos stora delar av yttervänstern visar inte bara på en bristande medkänsla, utan också en missbedömning av Hamas som en politisk kraft. Hamas är inte bara ett abstrakt uttryck för “motstånd” mot Israel. De genomför sina aktioner i enlighet med sina politiska mål – mål som är fundamentalt reaktionära. Att blunda för det på grund av ett förbehållslöst stöd för vilket “motstånd” som helst, är att förneka palestinskt självbestämmande och reducera palestinier till en reaktiv kraft som är inkapabel att fatta politiska beslut. Att motsätta oss Hamas handlar inte om att “säga åt palestinier hur de ska föra motstånd”, utan om att solidarisera oss med de palestinier som också motsätter sig Hamas och kämpar för ett verkligt motstånd på en annan politisk grund.
Hamas handlingar följdes av en massiv reaktion från den israeliska staten, något som Hamas definitivt räknade med skulle ske. För att förtydliga: vi är förskräckta över och motsätter oss den israeliska statens attacker på civilt liv och infrastruktur i Gaza, tvångsförflyttningen av den palestinska befolkningen, det avhumaniserande språkbruket och israeliska politikers förslag om etnisk rensning, bosättarplaner på koloniseringen av Gaza, och våldet som israeliska bosättare och säkerhetsstyrkor använder mot palestinier på Västbanken. Vi stödjer kampen för palestinska rättigheter och vi motsätter oss den israeliska statens våld och ockupation.
Men om våra rörelser ska kunna uppnå dessa frigörande och demokratiska mål måste det finnas tid och plats för reflektion och kritik mot tendenser inom vänstern som strider mot dem.
Att vi erkänner och centrerar det pågående lidande som palestinierna upplever, hindrar inte att vi samtidigt problematiserar vänsterreaktioner på 7 oktober, och vänsterpolitiska perspektiv generellt.
I spåren av attackerna har antisemitiska incidenter i form av fysiskt våld och trakasserier, såväl online som i person, ökat markant över hela världen. Antisemitiska diskurser har spridits viralt på sociala medier och på gatorna. Islamofobin har också ökat dramatiskt. Extremhögern har utnyttjat konflikten som ett tillfälle att nå nya målgrupper, både bland folk som stödjer och som är motståndare till Israel. Växande polarisering och splittring har bidragit till avhumanisering av inte bara israeler och palestinier, utan av judar, muslimer och araber överallt, och har bidragit till att befästa en kultur där man tävlar om offerrollen i ett nollsummespel, istället för att solidarisera sig.
Vi motsätter oss försök att förminska, demonisera, eller till och med kriminalisera alla solidaritetsaktioner för Palestina för att antisemitism förekommer inom rörelsen och i vänstern generellt – likväl är det nödvändigt att konfrontera antisemitismen.
Det är inte en fråga om PR eller “image”. Anledningen till att vi måste konfrontera antisemitismen när den dyker upp i vänsterrörelser är inte för att det får solidaritet med Palestina att “framstå i dålig dager”. Det är för att reaktionära och konspirationsteoretiska perspektiv inom våra rörelser, även om det är i form av kodade uttryck eller i marginell omfattning, riskerar att förgifta vår politik.
Vad har gått fel i vänstern?
Varför är det så svårt för så stora delar av vänstern att konsekvent ha civilas – även israeliska medborgares – grundläggande mänsklighet och traumatiska lidande som utgångspunkt? Varför har vissa varit inkapabla att fördöma en massaker utan att relativisera den tills den saknar mening, eller kontextualisera den tills den blir obetydlig? Varför verkar vänsterns solidaritet med förtryckta ibland bero på vilken geopolitisk inriktning den förtryckande statsapparaten har? Varför har så stora delar av vänstern svårigheter att identifiera och bekämpa antisemitism i sina egna led?
Det finns inga enkla svar på de här frågorna, men vi tror att ett grundläggande steg mot en förnyelse av vänstern är att börja besvara dem. Vi kommer att dela med oss av vår analys av vad vi ser som några av de viktigaste problemen.
Fetischering av Israel/Palestina
Israel/Palestina har blivit det centrala moraldramat för stora delar av den samtida vänstern på ett liknande sätt som Sydafrika var för många i den föregående generationen.
En del av de etablerade medierna använder sig av ett orientalistiskt narrativ och skildrar araber som förmoderna barbarer, i motsats till Israel, som oftast skildras som en modern liberal demokrati.
Samtidigt uppmärksammar både etablerade- och vänstermedier Palestina/Israel väldigt mycket mer än vad man uppmärksammar Syrien, Kurdistan, Sudan, Etiopien, Kongo-Kinshasa, Sri Lanka, Myanmar eller någon annan av de många globala krutdurkar där militaristiska stater (eller icke-statliga aktörer) förtrycker nationella etniska minoriteter, eller genomför massakrer.
Poängen är inte att etablera en politisk eller moralisk hierarki av förtryck i världen, eller att fördela uppmärksamhet och aktivism baserat på vilket förtryck som involverar mest lidande. Solidaritet med palestinier bör snarare utgå ifrån ett engagemang för universella rättigheter som omfattar solidaritet med alla andra kamper mot förtryck.
När vänstern fetischerar Israel/Palestina och romantiserar och idealiserar den palestinska kampen speglar man den avhumanisering av palestinier som vi ser i etablerade medier. Effekten av vänsterns fetischering av Israel/Palestina är att både palestinier och judiska israeler blir mytiska avatarer i politiska narrativ, snarare än människor av kött och blod som kan reagera på sina livsförhållanden och upplevelser på många olika sätt.
Historisk okunskap
Trots att den palestinska kampen är central i den samtida vänstern är ofta kunskapsnivån om regionens och konfliktens historia låg.
Stora delar av vänstern har förvandlat potentiellt användbara koncept som “bosättarkolonialism” från analysverktyg till substitut för analys. Att använda dessa koncept på ett förenklat sätt gör att aktivister slipper konfronteras med komplexitet. Det finns ofta en väldigt liten förståelse för sionismens historiska inbördes mångfald, dess skiftande relationer till olika imperialismer och erfarenheterna av fördrivning som drev på den judiska immigrationen till Israel från olika länder.
Den israeliska statsbildningsprocessen omfattade bosättarkolonialism som ledde till att ett stort antal av de redan bosatta fördrevs, bland annat genom krigsbrott och tvångsförflyttningar. Det var också en process där människor som själva hade varit offer för rasistiskt våld och försök till utrotning flydde i desperation. Palestinierna är, som Edward Said uttryckte det, “offrens offer och flyktingarnas flyktningar”. Israeliska judar är långt ifrån unika i att ha enats som nation och bildat en stat delvis grundad på våldsam fördrivning av territoriets invånare.
Poängen med att ta sig an historien i fullo, i all sin komplexitet, är inte att förminska de orättvisor som palestinierna led under Israels bildande, eller de som de har utstått sedan dess. Men att inte ta sig an historien i fullo bidrar varken till förståelse, eller till försök att stärka och stödja kamper för jämlikhet.
En större historisk kunskap, och en mer verklighetsförankrad uppskattning av enstatslösningens, tvåstatslösningens, eller andra möjliga “lösningars” genomförbarhet skulle möjliggöra en förnyad solidaritetsrörelse.
Synkretisk politik
En av huvudtrenderna i samtida politik i spåren av arbetarrörelsens kollaps är att synkretisk politik är på uppgång. Den använder sig av skilda politiska traditioner och kallas ibland rödbrun politik, diagonalism, eller förvirringspolitik – confusionism. Delar av vänstern har ingått farliga allianser med högerextrema krafter. Den senaste tiden har vi sett alarmerande politiska samarbeten, från högerextrema talare vid manifestationer mot krig och före detta vänsterpolitiska som deltar i protester mot Covid-lockdown, till anti-imperialistiska vloggare som gästas av paleokonservativa och anarkistiska folkmusiker som stödjer förintelseförnekare. Dessa rörelser har ibland ursprung i högerns försök att marknadsföra sig mot vänstern. Eftersom antisemitismen ofta är det som håller ihop de olika elementen i synkretiska rörelser så kan dessa tendenser vara politiskt giftiga när de dyker upp i solidaritetsaktivism för Palestina.
Lägerpolitik – campism
Över hela världen ser vi kamper för demokratiska förändringar och för att vinna rättigheter och jämlikhet. De möts dock allt oftare av påståenden om att dessa principer representerar den “västerländska liberala elitens hegemoni” och dess “unipolära världsordning” snarare än universella mänskliga strävanden och rättigheter.
Auktoritära och förtryckande regimer påstår att försök att hålla dem ansvariga enligt dessa principer bara är försök att skydda västvärldens unipolära hegemoni. Dessa regimer framställer sig själva som ledare i en framväxande “multipolär” värld där flertalet auktoritära regimer fritt får definiera begreppet “demokrati” utifrån sina antidemokratiska ideal.
Precis som rasistiska, patriarkala, och auktoritära rörelser i Väst utger sig för att vara folkets sanna röst mot ”globalistiska eliter”, framställer de sig som den ”dekoloniala” massan som står upp mot den “västerniserade elitens” hegemoni i före detta västerländska kolonier.
Vänstern misslyckas ofta med att erkänna denna dynamik. Delar av vänstern sprider till och med (den falska) premissen att tyranniska, auktoritära och reaktionära krafter och regimer representerar ett progressivt motstånd mot “västerländsk imperialism”. Deras angelägenhet om dessa “multipolära” regimers överlevnad är på bekostnad av en villkorslös, meningsfull och principfast solidaritet med motståndet mot dessa regimer.
Västerländsk imperialism utmanas av reaktionära alternativ: rysk imperialism, kinesisk imperialism och iransk regional imperialism, som ofta använder sig av paramilitära grupper såsom Hezbollah och till viss del Hamas, och som spelade en kontrarevolutionär roll under vågen av frihetsrörelserna som växte fram 2011. Oljemonarkierna på den arabiska halvön är i större grad världsmakter, och andra regionala stormakter, såsom det expansionistiska och interventionistiska Turkiet, blir starkare, och är inte bara klientstater till USA.
I reaktion på den nuvarande utvecklingen är det förutsägbart att den radikala vänster som i flera år har predikat att vad som helst som skadar den imperialistiska hegemonin (den amerikanska) och dess allierade måste ses som progressivt, försvarar de reaktionära alternativen. (Detta synsätt kallas lägerpolitik eller campism – att stå med ett geopolitiskt “läger” snarare än att kämpa för ett sant internationalistiskt projekt). Denna “anti-imperialism” är blind för det faktum att när vi stödjer “motståndsaxeln” så är det faktiskt inte ett motstånd mot imperialism vi stödjer, utan en rivaliserande imperialistiska motpol i en “multipolär” värld.
Under en föregående period (som nådde sin kulmen under kalla kriget) föreställde sig den lägerpolitiska vänstern att USA:s motpol var Sovjetunionen (som oftast inte sågs som en ledstjärna, utan som en platshållare för möjliga alternativ). Men efter oljekrisen 1973 och den iranska revolutionen 1979, och i synnerhet efter Sovjetunionens fall, så tog olika konfigurationer av “motståndsaxeln”, som inkluderade Islamiska Republiken Iran och senare Hamas, mer och mer rollen som den föreställda motpolen.
Konspirationsteorier
Vår komplexa och “multipolära” värld, de tillsynes otydliga mekanismerna bakom makt och förtryck och sociala splittring har drivit människor till att söka svar bortom de etablerade medierna. De digitala plattformarna som kapitaliserar på desinformation och underlättar spridandet av myter och lögner gör det lätt att hitta konspirationsteorier som erbjuder förklaringar.
Samtidens fragmenterade, snabba, digitala former av kunskapsspridning uppmuntrar på samma gång till cynism mot etablerade auktoriteter och godtrogenhet mot alternativa källor, glädje över att “avslöja” dolda sanningar och förtvivlan över den allsmäktiga hegemonin, och ett sökande efter kopplingarna mellan olikartade fenomen utan de analytiska verktyg som krävs för att förstå deras innebörd. Konspirationsteorier leder nästan alltid till antisemitismen, som ofta fungerar som en slags meta-konspirationsteori.
Antisemitism smälter ofta samman med islamofobi i den samtida extremhögerns konspiratoriska föreställningsvärld genom teorier om “det stora utbytet” som framhåller att det finns en plan iscensatt av “globalistiska finansmän” – oftast George Soros – i syfte att främja huvudsakligen muslimsk immigration till länder med en huvudsakligen “vit” befolkning, för att “byta ut” den “vita” befolkningen.
Antisemitism som pseudo-frigörelse
Antisemitismen erbjuder, precis som andra konspirationsteorier, falska och lätta förklaringar i en förvirrande värld. Olikt andra rasismer så uppfattas antisemitismen som ett sätt att “slå uppåt”: den tillskriver sitt objekt nästan oändlig makt, rikedom, och listighet. På grund av antisemitismens pseudo-frigörande karaktär har den ofta framstått som radikal. Men det är en pseudo-radikalism: när den identifierar judar som den dolda makteliten som kontrollerar våra samhällen osynliggörs den verkliga styrande klassen, vilket skyddar dess maktstrukturer och avleder ilskan över orättvisor mot judar istället.
Moishe Postone menar att antisemitismen ofta agerar som en “fetischerad form av antikapitalism”: “Kapitalets mystiska kraft som är dunkel, världsomspännande, och som tuggar sönder nationer och regioner och människoliv, sägs vara judarnas otyg. Kapitalismens abstrakta dominans gestaltas som judarna”. Denna pseudo-frigörande antisemitism har en lång historia, från en del huvudgrenarna av den moderna socialismens grundläggande texter, till andra Internationalens kongresser, fackförbund och arbetarpartier under migrationsvågen från Östeuropa, och fascistiska New Age-strömningar i miljörörelsen. Den var närvarande och bestreds inom den ryska revolutionens olika partier, och den uttrycktes i både i den nazistiska ideologin och i efterkrigstidens stalinism, och bland deras politiska arvtagare idag där “kosmopolitiska” och “globalistiska” finansmän skildras som vampyr-bläckfiskar som utnyttjar flitiga, infödda arbetare. Den fogas allt oftare samman med en “anti-imperialistisk” vision där den uppfattas suga livskraften ur jordens fördömda i det globala Syd.
Undfallenhet mot islamism
Delar av vänstern (i synnerhet i Europa och Amerika, men också i andra delar av världen) har en lång historia av islamofobi (vilket blev synligt under kriget i Syrien då delar av vänstern använde kriget mot terrorns retorik i syfte att demonisera revolutionen). Men under perioden efter andra intifadan och elfte september så har den ovan beskrivna lägerpolitiska världssynen fått många i vänstern att se islamism som en progressiv kraft – till och med revolutionär – i relation till den västerländska imperialismens hegemoni.
Detta är tyvärr ett globalt fenomen. De flesta vänsteraktivister i Sydvästra Asien och Nordafrika (SWANA), som har ställts mot islamismens reaktionära politik oftare än vänstern i andra delar av världen, hyser däremot inga sådana illusioner; tvärtom. Vänstern utanför SWANA-regionen borde lyssna på dem.
Islamismen innefattar flera olika grenar. Hamas är inte IS, IS är inte Talibanrörelsen, Talibanrörelsen är inte Erdoğans regim i Turkiet. Själva Hamas innefattar också olika falanger. Att förstå dessa skillnader är viktigt. Det får dock inte göra vänstern blind inför det faktum att islamistiska rörelser och regimer i maktposition, liksom andra politiserade religiösa fundamentalister, är hänsynslösa i sin behandling av religiösa, etniska och sexuella minoriteter; kvinnor, politiska motståndare och progressiva rörelser.
Anti-judisk rasism är ett ständigt element i islamistisk ideologi, vilket vi ser tydligt i Sayyid Qutbs grundläggande verk “Vår kamp mot judarna” (1950), och i Hamas stadgar från 1988 (som citerar det ökända antisemitiska falsariet “Sion vises protokoll”). Islamismens ståndpunkter kring Israel, sionism, och judar är inte bara “politiska” i den mening att de kan förklaras enbart utifrån konfrontationen mellan palestinier och sionismen/Israel, utan är en del av en större antisemitisk världsbild.
Samtidigt som de har sina egna perspektiv och agendor så bör islamistiska rörelser också förstås i en kontext av konkurrerande regionala makter i en värld av konkurrerande imperialismer. Islamister kämpar ofta mot hegemonisk imperialism i allians med konkurrerande regionala imperialismer – till exempel Iran. Samtidigt har även amerikansk imperialism och dess allierade i regionen, såsom Israel, i viss mån tolererat eller förstärkt islamistiska rörelser i syfte att underminera andra rörelser.
En syn på frihetskamper relaterade till kön och sexualitet som sekundära till andra politiska frågor, som till exempel kampen mot “huvudfienden” – amerikansk imperialism, förklarar varför så många inom vänstern är villiga att rentvå, tysta ned sin kritik mot, eller till och med föreslå allianser med rörelser som, precis som alla fundamentalistiska religiösa rörelser, är besatta av patriarkal, homofobisk och transfobisk kontroll över kön och sexualitet.
Övergivandet av klassanalys
Det enda möjliga medlet för en verkligt demokratisk och antikapitalistisk politik är en medveten befrielsekamp förd av de exploaterade och förtryckta. Klasspolitiken har kastats tillbaka efter flera decennier av neoliberala segrar och arbetarrörelsernas förluster. Men övergivandet av ett fokus på klasskamp och andra demokratiska gräsrotskamper har en längre historia än så. Det senaste århundradet är tragiskt nog fyllt av många exempel där vänstern har ersatt de förtrycktas autonomi med stalinistiska stater och andra auktoritära krafter.
Många självutnämnda vänsteraktivister har gått så långt att de stöttar – mer eller mindre “kritiskt” – statliga och icke-statliga krafter som inte ens själva gör anspråk på socialistisk retorik och symbolism: Putins Ryssland, Assads Syrien, Islamiska Republiken Iran, och islamistiska paramilitära krafter såsom Hamas och Hizbollah.
Vi tror att uppgången av synkretisk politik, lägerpolitik och konspirationsteorier, samt en ökad tro på pseudofrigörande antisemitism, delvis kan förklaras som symptom på vänsterns övergivande av klass, och av en analys av den globala kapitalismens dynamik.
Mycket vänsterpolitik de senaste decennierna har baserats inte så mycket på en kamp mot kapitalism som social relation, utan på ett avståndstagande från “USA:s hegemoni”, “globalisering”, “finans” – och ibland “sionism”, som tros stå bakom alla dessa krafter. Det har lett till att många människor som identifierar sig som vänster sympatiserar med reaktionära alternativ till nuvarande politiska och ekonomiska ordningar.
Samtidigt inbjuder stympade former av antikapitalism som fokuserar på den förmodade moraliska ondskan i “finanskapital” eller “improduktivt kapital” – snarare än på den objektiva antagonismen mellan kapital och arbetskraft – till en personifierad kritik av “globalistiska eliter” och “Rothschild-bankirer”, snarare än en rörelse mot avskaffandet av själva kapitalismen genom kollektiv organisering och gräsrotskamp.
Stympad antirasism
Den samtida globala antirasismen har formats av 1900-talet som dominerades av kamp mot afrofobi i USA och på andra platser, och mot västerländsk imperialism och kolonialism. Dess förståelse av ras är ofta förenklad och binär, och är ett olämpligt verktyg för att förstå 2000-talets komplexa och intersektionella rasifieringsprocesser.
De dominerande “dekoloniala” perspektiven erbjuder en dualistisk bild som delar in världen i kategorierna “förtryckare” och “förtryckt”, som hela nationer och etniciteter delas in i.
Denna bild gör att vänstern är oförmögen att förstå hur olika former av rasismer överlappar – exempelvis varför hinduiska nationalister entusiastiskt stödjer israelisk nationalism, eller varför den kinesiska staten, som utövar rasism mot minoriteter, framställer sig själv som en förkämpe för palestinska rättigheter samtidigt som den utsätter muslimer i Xinjiang/Östturkestan för kolonial ockupation och förtryck under förevändningen “folkets krig mot terrorism”.
Och den gör vänstern oförmögen att förstå rasism när den inte är färgkodad, som västeuropeérnas rasism mot de “inte riktigt vita” östeuropeérna, eller rysk rasism mot ukrainare, eller anti-armensk rasism.
Antisemitism i synnerhet passar inte in i den stympade antirasismens värld där judar ses som “vita” och därför inte kan uppfattas som offer för rasism. Detta perspektiv suddar också ut judar som inte rasifieras som “vita” och missar att vitheten är villkorad, och en social konstruktion i sig. Att vissa judar har integrerats in i vitheten är sant, men det är en ojämn integration, och i många fall en väldigt ny förteelse.
Den stympade antirasismen speglar den stympade antikapitalismen som har ärrat vänstern.
Sammanfattningsvis kräver en förnyelse av vänstern som en rörelse för internationell solidaritet en konsekvent antirasism och feminism, en förnyelse av klasspolitiken, en ny analys av global kapitalism, och ett avståndstagande från den binära lägerpolitiska bilden av världen som uppdelad i goda och onda.
Hur kan vi förvandla och förnya vänstern?
Vi erbjuder denna analys som ett steg mot en förnyelse av vänstern grundat på en genuint internationalistisk och konsekvent demokratisk politik. Det är inte alltid så lätt att tackla reaktionära tankegångar i våra egna led. Men när vi gör det, tjänar våra rörelser varje gång på den djupare förståelse som växer fram. Hur skulle det kunna se ut om vänstern började att göra det?
Konsekvent solidaritet
Vår utgångspunkt som internationalister bör vara att förespråka en universell rätt till demokratiska rättigheter. Att insistera på solidaritet med civila under attack på båda sidorna är inte en lättvindig form av moralisk likvärdighet eller whataboutism, utan en primär etisk princip. Verkligt konsekvent solidaritet innebär inte att se alla som likadana och att ignorera strukturella skillnader mellan offer, utan erkänner och respekterar olikheter.
Vänstern bör bry sig om alla civila dödsoffer, oavsett om den orsakas av den judiska staten eller en arabisk stat, av stater i väst eller av stater som motsätter sig väst, eller av icke-statliga aktörer.
Ändamålen villkoras och förebådas till stor del av medlen; en politik som genomförs genom urskillningslös slakt av civila kan inte leda till frigörelse.
Det är i synnerhet problematiskt när politiska strömningar som centrerar det palestinska lidandet i Gaza har varit tysta – eller till och med entusiastiska – när syrier (inklusive syriska palestinier) har slaktats av Assads regering och dess allierade (som ofta har rättfärdigat det med exakt samma krig-mot-terror-retorik som Israel ibland använder för att ursäkta attacker mot civila), eller när uigurer och andra i huvudsak muslimska etniska minoriteter utsätts för massfängslanden, total övervakning, och kulturell utradering i Kina.
Att centrera röster och upplevelser från arbetarklassen och progressiva, fredsbyggande krafter på båda sidor
Radikal demokratisk förändring är inte möjlig utan ett organ som medvetet och aktivt kämpar för det ändamålet. En internationell vänster som lägger sin energi på att heja på reaktionära krafter bidrar inte till utvecklingen av ett sådant organ, utan motverkar den.
I Israel/Palestina, som i alla internationella kamper, borde en genuint internationalistisk och principfast demokratisk vänster fokusera sin aktivitet kring att lyssna på, samarbeta med och bygga upp ett konkret stöd till krafterna på plats som organiserar sig för att driva demokratisk politik. Det innebär att vi lyfter fram gräsrotsaktörer – feminister, queeraktivister, fackföreningsaktivister, miljöaktivister – i både det israeliska och palestinska samhället som motsätter sig en evig cykel av statligt våld och rasistisk splittring.
Att kritisera stater innebär inte att motsätta sig dess invånares rätt till grundläggande mänskliga rättigheter
Nationer som helhet drar ofta fördel av sina staters koloniala politik och dess förtryck av andra folk. Men dessa fördelar är inte jämnt fördelade, och innebär inte att alla som tillhör en nation är lika delaktiga i, eller har lika mycket kontroll över, statens politik.
Solidaritet med palestinierna borde inte innebära ett totalt förakt för israeliska judar som folk, eller att motsätta sig deras rättigheter. Vänsterpolitik borde sträva mot ökade, jämlikt fördelade demokratiska rättigheter, inte att ta dem ifrån vissa för att dela ut dem till andra.
Judar världen över – som ofta har många band till människor och platser i Israel – känner sig attackerade när israeler som grupp pekas ut. Att stödja palestinska rättigheter kräver ett tydligt utpekande av den israeliska staten – och dess ideologiska maskineri – som förövare, inte det israeliska folket i sin helhet, sett som en homogen, politiskt odifferentierad grupp.
Att förstå Israels plats i världen
Antisemitismen tillskriver traditionellt judar total makt. När denna tillskrivning appliceras på Israel så förblir den antisemitisk. Israel existerar i en komplex, flytande, och “multipolär” värld; det är en mäktig nationalstat, men dess makt är begränsad i det globala systemet. Israel är definitivt inte den drivande kraften bakom imperialismen i världen, som den ibland framställs som i vänsternarrativ.
Många av de saker som det är rätt och nödvändigt att kritisera Israel för, är saker som förekommer i många andra stater i världen, inklusive många av de länder vi själva bor i. Att vägra demonisera eller se Israel som helt exceptionellt betyder inte att vi förlikar oss med dess politik, utan att vi förstår politiken som en del av de trender den är ett uttryck för, snarare än kvintessensen. Även brutalitet av den omfattning som Israel utsätter folket i Gaza för nu har en direkt förlaga i Assadregimens krig mot det syriska folket.
De vänsterströmningar som kritiserar Israels bosättarkolonialism medan de ursäktar rysk kolonialism mot Ukraina uppvisar dubbelmoral. Vi uppmanar kamrater att reflektera över huruvida de och deras organisationer använder samma slags språkbruk och känsloregister för exempelvis Turkiets förtryck av kurderna, eller Sri Lankas förtryck av tamilerna, som de använder om Israels förtryck av palestinierna. Om svaret är nej: fundera över de politiska konsekvenserna av denna typ av exceptionalism.
En kritisk förhållningssätt till nationalism
Nationer är sociala konstruktioner, vars funktion delvis är att dölja exploatering och förtryck inom nationen, såsom klass, kön, rasifiering, och andra sorters förtryck, under förevändning av gemensamma “nationella intressen”. Vårt långsiktiga mål är ett fritt förbund mellan alla människor, det vill säga, en värld utan nationalstater där etnisk tillhörighet är oväsentligt. Det är dock svårt att föreställa sig en värld utan nationer i en värld där människor förtrycks, ockuperas och ibland massakreras på grund av deras nationella bakgrund.
Vänstern ska ta ställning mot att människor förtrycks på grund av sin nationalitet. Men vi måste också erkänna att alla nationalismer – även från folk som är förtryckta – är potentiellt exkluderande och förtryckande. Att stödja ett folks rätt att försvara eller återta sitt självbestämmande betyder inte att vi okritiskt bör anamma deras nationalism. En internationalistisk vänster borde inte okritiskt vifta med någon nationsflagga, eller okritiskt stödja någon nationalstat eller nationell rörelse.
Vänstern bör stödja rätten till självbestämmande som en del av en plan för demokratisk jämlikhet. Det innebär att stödja alla människors rätt till självbestämmande på en jämlik grund, och att motsätta sig varje plan som strävar mot ett folks styre över ett annat.
Hamas mål att ersätta ett judiskt nationalistiskt styre med ett islamiskt nationalistiskt styre – en teokrati där de judiska “inkräktarna” jagas ut – är reaktionärt. Faktumet att det är mycket osannolikt att de lyckas med det, gör det inte mer försvarbart ur ett internationalistiskt, demokratiskt politiskt perspektiv.
Ovillkorlig antirasism
När vi stöttar offer för rasism är det inte enbart av omtanke om människors sårade känslor – även om omtanke är bättre än den känslokalla distans som vi ibland ser hos vänstern. Det är också för att tankegångarna bakom fördomar förgiftar demokratisk kamp.
Det innebär att vi vägrar att villkora vår solidaritet mot rasism politiskt.
Precis som att det är fel att kräva att palestinier (eller andra araber eller muslimer) ska fördöma Hamas innan de har rätt till stöd mot rasism, är det också fel att kräva att israeler eller judar i diasporan ska demonstrera sin ideologiska renhet och oskuld – att de är “goda” judar – innan hat mot dem tas på allvar.
Solidaritet mot rasism kräver inte att man stödjer den utsatta personens eller gruppens dominerande politik. Det kräver dock att motståndet mot rasism och intolerans är ovillkorligt, även om medlemmar av den utsatta gruppen har reaktionära åsikter.
Vänstern kan och måste ovillkorligen motsätta sig anti-palestinsk och islamofobisk retorik utan att stödja Hamas; den kan och måste ovillkorligen motsätta sig antisemitism utan att stödja israelisk högerextremism.
Att inte ge utrymme till falska vänner.
Ett utmärkande drag hos den pågående krisen och dess globala efterverkningar är att högerextrema aktivister (inklusive bokstavliga fascister och nazister) på ett cyniskt sätt använder palestinafrågan för att sälja in antisemitism. Ett litet antal högerextrema aktivister deltar i anti-israeliska marscher. Ett stort antal pro-palestinska konton på sociala medier delar högerextrema influencers som har lagt sig i diskursen, ofta uppbackade av ryska eller iranska statliga nätverk för desinformation. Under veckorna efter 7 oktober fick Jackson Hinkle (en förespråkare för “MAGA-kommunism”) och Anastasia Loupis (en högerpolitisk vaccinmotståndare) miljontals nya Israelfientliga följare när de lade upp inlägg (varav många innehöll falsk information) om konflikten.
Å andra sidan är extremhögern inte homogen, och många högerextrema islamofobiska aktivister, som visar sig vara antisemiter om man skrapar lite på ytan, använder sig cyniskt av judisk rädsla och den offentliga vreden över Hamas terrorism för att driva på islamofobi och rentvå sina egna rykten. Vi måste avslöja och marginalisera dessa farliga aktörer. Vi måste dra tydliga linjer. Vi får inte tillåta att judiskt och palestinskt lidande utnyttjas av politiska entreprenörer. Alla grupper som förser nazister, fascister, och liknande talare med en aktiv plattform bör behandlas på ett liknande sätt som de som sympatiserar med vit separatism.
Sammanfattning
Vi har skrivit denna text som en kritik mot ett tankesätt som har kommit att genomsyra delar av vänstern. Det är en kritik från vänstern till vänstern.
Som vänsteraktivister och organisatörer anser vi inte att de trender vi beskriver här är oundvikliga följder av grundläggande vänsterprinciper. Vi ser dem som resultatet av en förvrängning och ett övergivande av grundläggande vänsterprinciper.
Vi välkomnar fler medundertecknare, även de som vill stödja delar av texten men inte allt, och kritiska svar. Med tanke på sammanhanget välkomnar vi i synnerhet respons, även kritisk sådan, från palestinska och israeliska vänsteraktivister. Vi hoppas att denna text kan bidra till en bredare debatt om hur vi kan förvandla och förnya vänstern.
Vi ser försök till förnyelse och förvandling som en nödvändig uppgift för alla som inte vill överge möjligheten till systemförändring. Vi välkomnar medverkan från alla som är övertygade om att en sådan förändring är nödvändig, och som förstår att för att vänstern ska lyckas vara ett slagkraftigt verktyg för en sådan förändring, måste vänstern själv förändras.
Författare: Ben Gidley, Daniel Mang, Daniel Randall
Översättare: Dekoloniala Judiska Perspektiv, Natalie Högström, Daniel Mang